Linus Pihl har börjat årets säsong på ett minst sagt övertygande sätt. Först NM-silver på både 100m (10.35) och 200m(20.93) och en imponerande tredjesträcka på i det svenska segrarlaget på 4x100m. I helgen följdes detta upp med lördagens seger på 200m vid kringelspelen i Södertälje på 20.91. Blott hundrdelen över perset. Detta lopp gav därmed Linus en plats i Bauhaus-galans A-final där han skötte sig med den äran.
Trots att han sprang på den snäva bana två sprintade Linus sina 200m på 20.90. Det innebar sjätteplats och ett tangerat personligt rekord. Det går utan minsta tvekan att utnämna Linus Pihl till sveriges slitstarkaste sprinter under de senaste säsongerna och tankarna går till den legendariske klubbkamraten Owe Jonsson som lämnade oss i september 1962.
Linus blir ett mycket viktigt ankare i IFK Växjös Lag-SM final lag i Karlstad sista helgen i juni. Där han är given på 200m och ett starkt ankare i laget på 4x100m. Med sin beständighet som sprinter och sin gpda känsla för växlingar är Linus en given kugge om ett svenskt stafettlag skulle kvalificera sig till EM i Birmingham 10-16augusti. Det finns också goda möjligheter att ta sig in i EM laget individuellt. De svenska kvaltiderna är satt till 10,27 på 100m och 20,67 på den dubbla sträckan .
Linus har utan tvekan goda möjligheter att ta kvala in på någon av sträckorna eller på båda. Förbundet har också satt upp ett resultatspann som det krävs flera lopp inom om man inte uppnått den svenska kvalgränsen. Hållre sig den aktive inom spannet kan denne få en EM-plats genom att ligga högt på den svenska europarankingen ,Road-to-Birmingham.
Resultatspannen är:
100m: 10,28-10,36 , 200m: 20,68-20,84 .
Med en bra bana och skaplig vind i ryggen finns alla möjlgheter för Linus att kvala in till Birmingham. Sista chansen kommer han att få vid stora SM i Uppsala sista helgen i Juli.
Likheterna mellan Linus och IFK Växjös store sprinter Owe Jonsson är slående. Båda är oömma och tävlar flitigt. Båda har sin styrka på 200m och är stabila stafettlöpare.
Owe Jonsson är IFK Växjös mest framgångsrika manlige friidrottare alla kategorier. När det gäller meriter är det endast Carolina Klüft som överträffar honom. Med sitt EM-guld i Belgrad 1962 är Owe också svensk friidrotts framgångsrikaste sprinter i modern tid, Världsrekordhållaren på 100m från 1906, Knut ”Knatten” Lindberg får ursäkta.
Owe Jonsson slog igenom som superlöfte redan som 17-åring 1957. Vid en tävling i Västervik chockade han dåtidens svenske toppsprinter PO Trollsås när han helt okänd pressade sin äldre motståndare ända in på mållinjen. Tiderna blev lysande. Trollsås sprang in på 10,3 , vilket hade inneburit en tangering av Lennart Strandbergs svenska rekord från 1935 om inte medvinden varit för stark. Men den verkliga sensationen var tvåan Owe Jonsson som klockades för 10,5.
-Vad är det för grabb ni hittat , sa en lätt chockad Trollsås när han efter tävlingen pratade med Owes tränare Stefan Barck.
Två år senare ,1959 , gjorde Owe sin debut i A-landslaget med att springa 200m på 21,6. Segern i loppet togs av en viss Livio Berutti som året efter skulle plocka hem OS-guldet på sträckan i vid OS i Rom. Jublet i olympiastadion visste den gången inga gränser. När Owe hade sin raketartade utveckling under senhösten 1961 skulle Olympiamästaren Berruti undvika att ställas mot den framrusande svensken under Owes italienturne. 1960 vann Owe sitt första SM-guld , 200m. På halva sträckan blev det silver bakom MAIs Björn Malmros. Internationellt räckte dock tiderna inte riktigt till. Därför blev det ingen olympisk start för Owe i Rom.
1961 började likartat för Växjös sprinterkung. Mitt i högsommaren besegrades Owe av den norske nationalidolen Carl-Fredrik ”Bassen” Bunäs vid NM i Oslo. Det blev silver på båda sprintersträckorna, Linus Pihl svarade för samma bedrift för några veckor sedan i Köpenhamn. I början av augusti 1961 var det inte mycket som tydde på att IFK Växjö hade en sprinter i yppersta världseliten. Men en första antydan på att så kunde vara fallet kom på månads sista dag vid en gala på Olympia i Helsingborg.
Owe sprang då med en tidigare aldrig skådad fart och resultatet blev att göteborgaren Jan Carlssons svenska rekord från 1955 underskreds med en tiondel. Tiden för Owe klockades till 21,1 och därmed påbörjades en höst som saknar motstycke i svensk sprinterlöpning. Men den kommer först i nästa artikel om Owe Jonsson. Tills dess kan vi följa hans arvtagare Linus Pihls framfart i IFK tröjan. Närmast på Sollentuna GP där han springer 200m.
